Joakim följde med, första gången han är med och få se när dom ger henne spruta. Hon skrek kanske 3 minuter sammanlagt. Och nu hör jag på hennes gråt vad det är, den här gången var det först gallskrik (aj aj aj) och sedan med lite darrningar i kroppen (rädd för något). Men det gick bra, vi gick till ett eget rum och gav henne lite banan. Sen var rädslan och ontet borta. För några timmar i alla fall….
För sen på eftermiddagen fick hon feber och blev jättehängig. Men det är ju en av sakerna man får vara beredd på. Tur det finns alvedon som dämpar febern och tar bort eventuell smärta som kan uppstå i låren där sprutorna togs.
Hon fick sova i min famn nästan hela eftermiddagen i alla fall. Det var det enda som funkade, annars skrek hon. Och så får det vara tycker jag, när man tagit spruta och är så liten :)
Precis innan lunch ställde hon sig upp själv mot bordet i vardagsrummet! Heja! Innan har det bara varit mot lägre saker, så nu kommer det gå undan! (Hej gråa hår! Haha!)
Stackars lilla gumman! Apropå det där med gråa hår, är du lik mig kommer de inte förrän efter 50. ;)
Puss från mamma