Mina nya jympaskor från Asics :)

Jag försöker träna så gott jag kan. När jag känner för det. När jag hinner. När jag orkar. Men något flera kanske inte vet är att jag tränar själv. Jag går dit själv och känner inte någon på passet.

Jag har växt upp med volleyboll. I Gislaved är nog den största idrotten volleybollen faktiskt. Så jag var en lagspelare. Men när min rygg tog stryk i nionde klass var jag tvungen att sluta… Jag grät när jag ringde tränaren. En vecka senare märkte jag hur många av vännerna från laget slutade umgås med mig. Är jag inte med i laget så är jag inte en av dem. Och så är det nog i många sporter. Och jag förstår det! All fokus på laget. Men detta skrämde mig och jag blev oerhört ledsen. Men jag lägger inte detta på laget, definitivt inte. Jag tog avstånd också, just för att det var jobbigt att se hur roligt de hade. Och det fick jag inte vara med på.

Så tyvärr gick jag från 100% till 0 vad gällde träning. Det var inte heller bra. Så det gjorde mina axlar stela. När jag skulle börja gymnasiet valde jag i sista sekund en annan skola än den kommunala. Jag ville inte gå på den kommunala med alla från laget. Jag kände mig redan utanför och ville därför börja om på nytt. Vilket jag gjorde. Jag började på John Bauergymnasiet i Värnamo. Det är nog fortfarande, hittills i mitt liv, mitt klokaste beslut. Jag gick Media där jag fick läsa det jag tyckte var roligt.

När vi hade idrott på gymnasiet gav jag allt. Jag tyckte det var riktigt kul! Men det var också bara den träningen jag fick.

När jag började på högskolan så började min vän Malin på Friskis&Svettis. Jag hade ju hört mycket om Friskis men aldrig riktigt vågat. Sen tyckte jag det lät så larvigt med Jympa. Är inte det bara för tanter? Jag var oerhört kaxig och trodde nog att jag visste allt då. För Jympa gick jag inte på. Spinning skulle det vara. Och om jag gick på ett annat pass så var det Step eller Bräda.

När jag sedan flyttade hit till Jönköping så började jag på Friskis här. Den enda skillnaden är att jag nu inte känner någon. Inte en enda person. Och visst är det jobbigt vissa dagar att ta sig dit själv. Men vem ska annars göra det åt mig? Nu är ju mitt ”lag” jag själv.

Jag pratade med min kollega häromdagen om detta. Han tycker det är starkt att gå och träna själv. Hans fru fixar inte det. Hon är osäker och rädd för att träffa andra människor, hon måste träna med någon hon känner. Jag svarade med att jag tror det räcker att hon går dit en gång själv, sen blir det enklare!

Men så igår när jag var på ett träningspass. Då satt jag utanför träningssalen och väntade på att Jympa ”medelpasset” skulle börja. Och där stod tjejen med långt hår och smal figur och väntade som vanligt. Hon kan varenda steg i passet och är grymt stark. Ser man inte instruktören under passet, för att någon står i vägen, då kan man alltid titta på denna tjejen istället. Hon kan passet utantill. Men den här gången gick hon inte på passet. Hon brukar alltid gå med två kompisar men igår verkade det som att dom inte dök upp. Så hon gick därifrån.

Där är ett bevis på att många av oss behöver ha någon med oss på träningspasset. Jag klarar mig fint själv. Jag gillar att vara ”anonym” när jag tränar. Jag kan göra fel hur många gånger som helst. De andra känner inte mig ändå ;) Men det jag blev så chockad över var att en så duktig tjej som hon, hon som kan ALLA steg, inte ville gå på passet på grund av att hennes kompisar inte dök upp. Hon är ju den som faktiskt kan gå på ett pass utan att skämmas. Haha! :) Men som sagt, hon gör det för att det är socialt.

Hur ser ni på träningen? Är det viktigt att ha med en kompis? Eller är det, som för mig, en tid då ni vill vara anonyma och ifred och bara få energi?

PS. Jag går nästan aldrig på spinning längre, det är så fruktansvärt tråkigt i jämförelse med Jympapassen :) Tur att man kan ändra uppfattning och att man kan ändra sig som människa! För till er som inte tror det – det kan man visst!!!! .DS