Jag ogillar att skriva här när jag är upprörd, ledsen eller förbannad. Detta får bli ett undantag. I flera år har jag ansträngt mig oerhört mycket för att träffa och hålla kontakten med en före detta, enligt mig, nära vän. Det har lett till att vi idag inte har någon kontakt alls i stort sett. Tråkigt. Jag kan ana att mycket av hennes val att hålla sig på distans handlar om avundsjuka. Kan låta väldigt fel när jag skriver det. Men när vi umgicks fick jag ofta höra att ”ja, men bara för att du ser bra ut”, ”ja men du är ju perfekt”… bla bla bla.
Det hela började någonstans när jag precis träffat Joakim. Precis innan jag träffat honom så visste jag inte alls vad jag ville i livet. Allt var bara en stor hemsk tjock dimma. Och bara för att jag gjorde ett misstag att såra en person, som typiskt nog var min kompis bekanta, så har jag för alltid fått stämpeln: ”svikare”. Klart att jag var egoistisk på den tiden, jag visste varken ut eller in. Men att jag för alltid skall vara denna person i hennes ögon?…
För jag har ju ”bara” varit tillsammans med Joakim i 6 år… :) Är det då fortfarande jag som är boven? Det är klart.., för jag förtjänar väl inte detta. Är det för att ”det har gått så bra för mig” som jag inte förtjänar att få höra någonting? Ni som känner mig VET att jag är usel på att höra av mig, men att jag ändå gör det ibland. Men nu är det ändå jag som sitter här och klagar. Visst stämmer det inte?
Det jag vill komma fram till är att jag är trött på att höra av mig och anstränga mig. Numer känns det så falskt just för att jag aldrig får höra någonting tillbaka. Hoppas ni förstår hur jag menar…
Ja, nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort!